Bristen på fosfor är ett större hot mot den framtida livsmedelsproduktionen än både klimatförändringar och oljebrist. Risken är att vi står inför en global svältkatastrof, varnar nu flera forskare. ”Om inget görs riskerar matproduktionen att kraschlanda”, säger Dana Cordell som doktorerat på fosforfrågor vid Linköpings universitet.

Det är ingen hemlighet att lantbruket står inför en rad utmaningar, både ur ett nationellt och globalt perspektiv. Vattenbrist, oljebrist och klimatförändringar är välkända hotbilder, skriver till exempel Dagens Arena, ”men den största, och förmodligen mest ödesdigra flaskhalsen, handlar om ett ämne som det pratas väldigt lite om i den internationella debatten: fosfor”, menar man, och citerar Jan-Olof Drangert, docent i vatten och sanitet vid Linköpings universitet: ”Om inget görs nu riskerar vi en global svältkatastrof”.

Vad det enkelt uttryckt handlar om är att fosfor är nödvändigt för allt liv, och att dagens storskaliga matproduktion är beroende av ständig tillförsel av fosfor  – samtidigt som tillgången till fosfatmalm, enligt många forskare, snabbt håller på att minska och till och med helt ta slut.

Att problemet inte diskuteras är dock inte riktigt sant. På LRF-stämman i Skövde (25-27 maj) var till exempel frågan om gödsling med avloppsslam, som en lösning på en hotande fosforbrist, en av de hetaste frågorna.

LRF:s förbundsstyrelse förespråkar sedan 2008 en restriktiv och kontrollerad användning, medan de som är kritiska i organisationen vill ha ett totalförbud på grund av att slammet också kan innehålla farliga gifter. Efter votering var det den slamvänliga linjen som vann.

Däremot är det helt riktigt att fosforbristen inte har fått samma genomslag i det allmänna medvetandet som andra hot mot långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning. För den som skrapar lite på ytan finns det dock en livlig – och oroande – debatt att ta del av.

En forskare som flaggar för att vi måste ta fosforproblemet på allvar är Dana Cordell, som tidigare i år doktorerade vid Linköpings universitet med avhandlingen ”The Story of Phosphorus: Sustainability implications of gobal phosphorus scarcity for food security”.

I en kommentar till avhandlingen säger hon: ”Fosfor är lika nödvändigt för matproduktion som vatten. Men idag håller vi snabbt på att förbruka våra återstående reserver av fosfatmalm. Med nuvarande hastighet kommer de att vara uttömda inom 50 till 100 år. Och på bara några decennier kommer bristen leda till allvarliga problem – om inget görs”.

Hon fortsätter:

”Man räknar med att ’peak phosphorus’, det vill säga när vi kan ta ut maximalt med fosfatmalm, infaller redan år 2030. Det är ganska nära i tiden med tanke på att det idag inte finns några alternativ på marknaden som kan ersätta behovet av fosfatmalm. Ändå är det väldigt tyst om dessa frågor på den internationella scenen. De måste snabbt upp på den politiska agendan”.

De forskare som uttalar sig i Dagens Arena är ännu tydligare i sina varningar: ”Det innebär enorma utmaningar om vi vill undvika en tragedi. Vi måste helt enkelt ställa om till ett kretsloppsbaserat jordbruk och minska på köttkonsumtionen. Det är förändringar som borde ha påbörjats redan i går”, säger till exempel Jan-Olof Drangert.

Det finns också en maktpolitisk dimension av en hotande fosforbrist. Det är endast fem länder som sitter på världens samlade tillgångar på fosfatmalm – USA, Sydafrika, Kina, Jordanien och det av Marocko ockuperade Västsahara.

Eftersom tillgången i USA till stora delar är förbrukad importerar landet nu fosfor från Marocko, trots att FN ser ockupationen av Västsahara som olaglig. Var fosforn som används i Sverige kommer ifrån är oklart eftersom det inte finns någon internationell kontroll, men USA och EU är de största exportörerna till Sverige, skriver Dagens Arena.

Vad som kan hända om dessa länder väljer att strypa exporten fick vi en föraning 2008 då priset på fosfor steg kraftigt.

”Helt plötsligt hade ett fyrtiotal fattiga länder inte längre råd att köpa konstgödsel till sina åkermarker. Hade det inte varit för att priset åter sjönk på grund av krisen hade vi redan haft en svältkatastrof”, säger Arno Rosemarin, forskare vid Stockholm Environment Institute (SEI).