På Framtidens land har vi under hela våren diskuterat viktiga landsbygdsfrågor. Det är frågor som ofta kommer bort i den allmänna debatten, men kanske, kanske är det en liten förändring på gång. Det finns i alla fall sådana tecken.

Ämnena som har debatterats på sajten har varit många. Villkoren för bönderna, det moderna livet på landet, matproduktionen, förutsättningarna för landsbygdsturismen, de nya energikällorna och tillgången till mark och vatten som en framtida säkerhetspolitisk fråga. Sammantaget ger de en bra bild över det vi kallar landsbygdsfrågor.

Det ämne som väckt mest reaktioner under våren är våra livsmedel. Det gäller inte minst debatterna mellan professor Fredrik Nyström och Livsmedelsverket. Kanske beror det på att maten är en så konkret fråga. Det är något som berör oss alla, oavsett om vi bor på landet eller inte. På det sättet är det ingen ren ”landsbygdsfråga”.

Samtidigt kommer vi inte ifrån att det krävs bönder för att det ska bli mat på bordet. Det är ett så grundläggande faktum att det nästan glöms bort. På samma sätt är det med många andra frågor. Det är lätt hänt att vi i vår moderniserade, digitaliserade värld, tar de basala förutsättningarna för livet för givet. Kanske kan några veckor i sommartorpet ge perspektiv?

I det sammanhanget är det också viktigt att minnas att landsbygden inte är ett friluftsmuseum, en plats enkom för rekreation för stressade stadsbor. Tvärtom. Som många debattörer påpekat under våren finns många av svaren på vår tids utmaningar på landet. Det handlar bland annat om livsmedelsförsörjning för en växande befolkning, förnybara energikällor och goda livsmiljöer. Landsbygden berör oss därför alla, det är inte ett särintresse för landsbygdsbor.

Sedan några år bor över 50 procent av jordens befolkning i städer. Man kan hävda att även vi som inte bor i stora städer är urbaniserade i dag. Vi är alla del av samma flöde av information, upplevelser och värderingar. Det finns inga – eller nästan inga – platser som befinner sig ”utanför” denna globala, urbana värld.

Samtidigt finns det de som hävdar att det inte finns någon riktigt urban kultur i Sverige. Vi är fortfarande nykomlingar i städerna. Det krävs generationer för att utveckla den särskilda mentalitet som finns i länder med längre urban tradition.

Så där står vi. Med den ena foten i staden och den andra på landet. Vi längtar till asfalten och vi längtar till grönskan. Drömmer om mötena, människorna och möjligheterna i städerna och om friden, friheten och faunan på landsbygden. Och som de moderna människor vi är vill vi förstås ha allt.

Det är någonstans i den klyftan som diskussionen om landsbygdens framtid måste föras. Nu tar vi sommarledigt men du är förstås välkommen även under sommaren att kommentera våra artiklar och dela med dig av dina egna synpunkter. Du kan också besöka oss på Facebook.

Vi ser fram emot att höra från dig!

Billig mat är dyr i längden. Det menar tankesmedjan Dyrare mat, NU! med Linus Källander i spetsen (bilden) och uppmanar konsumenter, handlare, bönder och politiker att vända trenden. ”

Tankesmedjan Dyrare mat, NU! har vuxit fram ur bloggen Dyraremat.nu och en Facebook-sida med samma namn. Syftet är, skriver Linus Källander, att vara en mötesplats för diskussion om matens verkliga pris.

Linus Källander menar att det finns en föreställning om att maten vi köper är dyr, men att vi faktiskt aldrig lagt så liten del av vår disponibla inkomst på livsmedel, vilket bland annat bevisas av att vi har råd att slänga så mycket som en fjärdedel av maten vi handlar.

”Priserna har pressats med hjälp av kemiska insatsmedel, rovdrift på jord och regnskog, och undanträngande av familjejordbruken för att ge plats åt storskalig industriell produktion och monokulturer”, skriver han.

Slutsatsen är att den billiga maten i själva verket är alltför kostsam för oss och kommande generationer. Tankesmedjan uppmanar därför konsumenter, producenter, handlare, opinionsbildare och politiker att lyfta fram och ta hänsyn till matens verkliga pris.

”Det finns många förväntningar på bondens tjänster: mat, bioenergi och andra råvaror men också kollektiva nyttigheter och samhällsvärden. Men så länge konsumenters, handelns och politikers yttersta mål är råvaror till så lågt pris som möjligt ser sig flertalet producenter tvingade att ta genvägar för att möta kraven. Genvägar där matens pris betalas av miljön, samhället eller framtida generationer”, skriver Linus Källander.

Han menar också att handlarna i allmänhet och matjättar som ICA, Coop och Axfood i synnerhet har ett stort och dubbelt ansvar: dels att betala bonden ett skäligt pris, dels genom att förklara för konsumenten varför de schysst producerade varorna kostar mer.

Det finns naturligtvis också en politisk aspekt av frågan. ”Matens dolda kostnader får inte bli en ökande skuld som ska betalas av kommande generationer”, skriver Linus Källander och fortsätter: ”Inte heller kan lantbrukare, konsumenter och marknad förväntas betala hela merpriset för omställningen till en hållbar livsmedelsproduktion. Vi behöver också en politik som styr rätt”.

Framför allt behövs det mer kunskap om och förståelse för den komplicerade kedja som våra livsmedel ingår i, menar han.

”Vi har tröttnat på den bittra eftersmaken av billig mat, av förstörda ekosystem, överanvändning av konstgödsel och bekämpningsmedel och minskad biologisk mångfald”, sammanfattar Linus Källander och fortsätter: ”Konsekvenserna av jakten på billig mat är förödande. Den driver oss mot ett läge där vi alla är förlorare. Vi kräver dyrare mat, NU!”.

Vad tror du – måste vi vara beredda att betala mer för maten i framtiden?

Besöksnäringen har en växande betydelse för landsbygden. Men turismen ställer också frågor om bevarande och brukande av naturen på sin spets. Göran Ericsson och Camilla Sandström på SLU Umeå skriver i ATL om turismens demokratiska dilemma: Vems åsikter ska ha företräde – lokalbefolkningens eller besökarnas?

Stanna hemma i sommar. Upptäck den svenska landsbygden. Bo på lantgård. Vandra i fjällen. Paddla i skärgården. Njut i naturen.

Så här års är lockropen många och visst ska man ta chansen att upptäcka Sverige utanför storstäderna på semestern. För att det kan ge många upplevelser, men också för att det bidrar till att öka förståelsen för de värden som finns på landet och stärka landsbygdens ekonomi.

Men det är inte helt problemfritt att landsbygden blir en industri som ska producera upplevelser för konsumtion.

Inom turismforskningen har man till exempel länge talat om den paradox som uppstår när besökarens jakt på autenticitet å ena sidan krockar med lokalbefolkningens behov av utveckling, å andra sidan medför att det autentiska går förlorat, därför att det älskas ihjäl av horder av turister.

Kopplingen mellan brukande, skydd och bevarande är hur som helst inte alltid enkel och självklar. Det finns många olika perspektiv och flera frågeställningar att reda ut.

I ATL skriver Göran Ericsson och Camilla Sandström, professor respektive forskare vid Institutionen för vilt, fisk och miljö på SLU Umeå, om de värdekonflikter som natur- och landsbygdsturismen kan skapa.

De konstaterar att fyra av tio svenskar anser att mer natur bör skyddas i Sverige. Problemet är att de som vill öka skyddet sällan bor nära skyddsvärda områden, medan de som är bosatta i närheten av till exempel naturreservat inte är lika intresserade av skydd.

Det vill säga: de som besöker naturen på semestern vill att den ska vara så orörd som möjligt, medan de som bor på landet vill ha möjlighet att använda naturen på olika sätt.

”Här uppstår ett till synes olösbart demokratiskt dilemma där skydd ställs mot brukande av naturen.
Stad mot land. Skoteråkning mot ryggsäcksturism. Renskötsel, jakt och fiske mot bevarande för naturens egen skull. Vems åsikt ska ha företräde?”, frågar Göran Ericsson och Camilla Sandström.

De tar Sorselse kommun som exempel och konstaterar att den består till 50 procent av skyddad natur. Frågan är hur den skyddade naturen kan bli en tillgång både för den fasta befolkningen och för besökare. Klart är att naturturismen måste utvecklas både på naturens och på kommersialismens villkor, menar de.

”Alexanderhugget som löser konflikten mellan boende i Sorsele och storstadsbon kan vara att genom upphandling och i samråd med lokalbefolkningen strikt reglera vad kommersiella aktörer får göra i naturreservat och nationalparker. Därmed skulle vi tillgodose både lokalbefolkningens behov av att få bruka naturen och få en utkomst av den, och den allt större skaran av människor som upplever naturen på distans men som gärna väljer tillrättalagda aktiviteter när de väl besöker naturen”, skriver Göran Ericsson och Camilla Sandström och avslutar:

”Att stimulera men strikt reglera turism och lokalt nyttjande bör öka förståelsen för varför vissa områden ska skyddas. Forskning visar att egna upplevelser är den bästa garanten för ett klart ställningstagande för bevarande”.

Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson (bilden) är djupt kritisk mot regeringen och skogsbolagen som han menar medverkar till att skövla skyddsvärd skog. Som en följd har Naturskyddsföreningen beslutat att lämna skogscertifieringen Svenska FSC. Regeringen slår tillbaka mot kritiken och menar att Naturskyddsföreningen tar ställning för oppositionen snarare än för miljön.

Naturskyddsföreningen har varit kritisk mot alliansregeringen även tidigare. I rapporten ”Naturvårdspolitik i Sverige 2006-2010” underkänns regeringens arbete på en rad punkter, bland annat skogspolitiken, strandskyddet och stödet till ekologisk odling.

Naturskyddsföreningen menar i rapporten att ”perspektivet har flyttats från naturvårdande till produktionsorienterat” och att ”regeringen sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer”. Man framhåller dock att ”naturvården var eftersatt även under den förra mandatperioden”.

Nu återkommer kritiken mot regeringens sätt att sköta skogspolitiken. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson att det har blivit för mycket frihet och för lite ansvar på det här området. Det finns visserligen lagar, regler och certifieringar, men respekten för dessa är svag och regeringen gör inget för att skärpa kontrollen. Tvärtom.

”De svaga naturvårdskraven i lagstiftningen har aldrig följts till fullo och nyligen visade Skogsstyrelsen att lagbrotten ökar. Idag misslyckas näringen med att följa svensk lag vid så mycket som en tredjedel av avverkningarna. Trots detta förespråkar regeringen ett ännu mer intensivt skogsbruk”, skriver Mikael Karlsson och fortsätter:

”Lagbrotten innebär att skogscertifieringarna FSC och PEFC misslyckas eftersom lagen är utgångspunkt för varje certifierat företag. Skogsbolagen lurar alltså sina kunder”.

Detta innebär att Naturskyddsföreningen har beslutat att lämna Svenska FSC, meddelar föreningen på sin hemsida. ”FSC var från början en god tanke om hur olika parter skulle kunna enas om rimliga regler för skogsbruket. Under senare tid har vi tvingats se hur systemet spårat ur alltmer med brister i både regler, regelefterlevnad och sanktionssystem. Det är idag de ekonomiska intressena som i praktiken dominerar FSC”, kommenterar Mikael Karlsson.

Kritiken mot regeringen står inte oemotsagd. Centerpartiet, med miljötalespersonen Claes Västerteg i spetsen, tycker att Naturskyddsföreningen har blivit alltmer politisk och nu står nära oppositionen i sin vana att kritisera regeringen.

”Vi har ju varit förbryllade över Naturskyddsföreningens arbete under de senaste åren, där man mer, verkar det som, ställer sig på vänsterkartellens sida än att titta på vad som är bäst för miljön”, säger Claes Västerteg till Sveriges Radio.

Mikael Karlsson svarar att föreningen alltid kritiserar regeringen om det behövs, oavsett vilken politisk färg den har för tillfället.  ”De som fattar beslut under mandatperioden är ju framför allt regeringen”, säger han. ”Oppositionen är svårare att granska under mandatperioden, eftersom den kan ha en skönmålande politik man inte behöver ta ansvar för”.

Hushållning med åkermark är en framtida ödesfråga. Det menar Ingmar Messing (bilden), Susanne Johansson 
och Rune Andersson, forskare på SLU i Uppsala. Den totala arealen odlingsmark är redan idag för liten i förhållande till jordens växande befolkning, därför måste vi sluta bygga på värdefull åkermark, skriver forskarna i UNT. De får stöd av organisationen Den goda jorden.

Det är ett förslag till ny översiktsplan i Uppsala som får Ingmar Messing, Susanne Johansson och Rune Andersson att skriva, men de för också ett generellt resonemang om det växande behovet av att värna odlingsbar mark och vattentillgångar (bland annat med hänvisning till Bo Pellnäs debattartikel om klimatförändringarnas säkerhetspolitiska konsekvenser, som vi tidigare uppmärksammat här på Framtidens land).

De får också stöd i det resonemanget i en debattartikel i Dagens samhälle, skriven av organisationen Den goda jordens ordförande Hans Andersson. Det är en organisation som, enligt egen utsago, ”förmedlar kunskap om åkermarkens stora betydelse för kommande generationers mat- och energiproduktion”. Andersson skriver att det nu finns reaktioner mot att exploatera åkermark på flera platser runt om i Sverige och nämner bland annat Malmö, Varberg, Kungälv, Norrköping och Borlänge.

Men tillbaka till forskarna vid SLU. Kärnan i deras resonemang är att vi måste vara försiktiga med hur vi använder den livsviktiga naturresurs som åkermarken är ”eftersom hushållningen med denna naturresurs är en av framtidens viktigaste ödesfrågor både på kort och på lång sikt; lokalt, nationellt och internationellt”.

”Redan i dag”, fortsätter de, ”ser vi att åkermarken inte räcker till. Den totala arealen åkermark är helt enkelt för liten i förhållande till den växande befolkningen och de ökade kraven på livskvalitet i en stor del av världen”.

De pekar på en rad faktorer som gör det nödvändigt att trygga en inhemsk livsmedelsproduktion för att skapa en hållbar framtid: stigande olje- och spannmålspriser, minskade livsmedelsreserver, ekonomisk obalans, oljeutsläpp och vulkanutbrott med askmoln. De avslutar sin artikel med uppmaningen att det är dags att bromsa upp exploateringen av jordbruksmarken.

Samma linje driver alltså organisationen Den goda jorden. I Dagens samhälle skriver ordföranden Hans Andersson att all åkermark kommer att behövas för att förse framtida generationer med mat.  Han tycker också att myndighetstillsynen på området måsta förändras.

”Frågan är alldeles för viktig för att skötas enbart av kommunpolitiker med tillväxt för ögonen. Miljöbalkens skrivning, att brukningsvärd åkermark får tas i anspråk om det inte finns alternativ, prövas sällan eller aldrig. Alternativ finns i regel om insikten och viljan finns”, skriver han och fortsätter:

”En regional samverkan måste till och en myndighetstillsyn så att förhållningssättet till åkermarken kan ändras. Därför måste lagskyddet stärkas. Länsstyrelsen har grund för ingripande på en rad områden, men inte för den livsviktiga åkermarken”.

Vad tycker du – är det dags att sluta bygga på matjorden? Är kommunernas vilja att expandera bebyggelsen ohållbar? Och har du egna exempel på hur åkermark exploateras på ett olyckligt och onödigt sätt i din hemtrakt?

Marit Paulsen (FP) var en av deltagarna i På Landet – Framtidsforum. I samband med seminariet kritiserade hon också föreställningen att ekologisk och närodlad mat är det enda rätta i en debattartikel i GP. ”

Produktion och konsumtion av livsmedel var två av de frågor som väckte mest diskussion under Framtidsforum på Axevalla travbana 4 juni .

Debatten mellan Livsmedelverkets Irene Mattisson och professor Fredrik Nyström blev lika het som den tidigare varit här på Framtidens land.

Nyström kritiserade på nytt Livsmedelverkets kostrekommendationer med stöd i ny vetenskaplig forskning, och Mattisson försvarade verkets inställning med att rekommendationerna är anpassade för en frisk, vuxen befolkning.

Debatten mellan Peter Einarsson Sveriges Ekobönder, LRF:s förbundsordförande Lars-Göran Pettersson och EU-parlamentarikern Marit Paulsen handlade bland annat om det faktum att en allt större del av det svensken stoppar i matkassen är importerade livsmedel, samtidigt som det finns en efterfrågan på närodlat.

Det hänger inte riktigt ihop, och en orsak, menade debattörerna, kan vara att debatten om maten under lång tid varit inriktad på att minska kostnader för producenten och sänka priser för konsumenten. I reklambladen är det mer röda bokstäver som pratar om extrapriser än information om hur maten producerats, konstaterade man.

Marit Paulsen menade också att det finns både ett ointresse och en okunskap bland svenska politiker när det gäller matproduktion, och jämförde med Frankrike där president Sarkozy säger att bönderna och lantbruket är lika viktiga som rymdforskningen.

I samband med Framtidsforum skrev Marit Paulsen också en debattartikel i GP tillsammans med Helena Holmberg (FP), vice ordförande i miljönämnden i Göteborg. De två folkpartisternas budskap, som Marit Paulsen framfört även tidigare, är att matdebatten fokuserar alltför mycket på ekologiskt och närodlat.

”I debatten om maten, dess miljöstörningar och systemproblem, finns i dag en fast cementerad föreställning: det enda rätta är det lokala och det småskaliga. Egen odling, ekologiskt och närproducerat. Man köper ekolåda för hemleverans vid dörren. Vi ifrågasätter denna idé”, skriver de.

Orsaken till deras ifrågasättande är att det småskaliga aldrig kan bli annat än en marginell företeelse, menar de, och fortsätter: ”Grunden till vår matförsörjning måste vara mer eller mindre storskalig, effektiv, livsmedelsindustri”.

De vänder sig också mot den, som de menar, överdrivna kritiken av att livsmedel transporteras långa sträckor.

”Handel med mat är bra och viktigt. Frihandel har alltid genom historien lett till ökat välstånd – både hos den som exporterar och den som importerar. I matdebatten hamnar ofta fokus på att undvika transporter, medan transporterna i verkligheten enbart står för en liten del av den totala miljöpåverkan. Kära konsument, du ska inte ha dåligt samvete när du köper sockerärter från Kenya. Tvärtom!”

Debattartikeln har väckt en hel del debatt. Signaturen Goran skriver:

”Antalet megastäder i världen, med fler än tio miljoner invånare, ökar snabbt. Allt färre bor på landsbygden. Över hela världen diskuteras hur matdistributionen till storstäderna ska lösas. Närodlat, (även på balkonger, tak, terrasser, trädgårdar) är på modet till de stora matjättarnas ilska. I sådana lägen kan man alltid räkna med att Marit Paulsen dyker upp med stöd till multijättarna. Och som vanligt är det mest bludder och lite fakta”.

Och Lena Klevenås:

”Det viktigaste är naturligtvis allas rätt till mat. Över en miljard människor svälter. Då blir närodlat inte bara en fråga om att vi ska äta det vi odlar här utan ännu viktigare att DE får äta det som är odlat DÄR. Nu får vi svenskar, i kraft av vår köpkraft, importerad mat från hela världen, medan fattiga människor körs bort från sina marker för att det ska odlas för export. Det pågår en enorm ’landgrabbing’  - där regeringar tillåter ’uppköp’ av mark dör småjordbrukare som har försörjt sig och sina familjer”.

Att frågan om närodlat inte är enkel framgår också av en artikelserie i GP. Där konstateras bland annat det bara är namnet i många produkter som är lokalt. Så kommer till exempel köttet i Onsalakorven från Finland, Jakobsdals rostbiff är egentligen sydamerikansk och Grebbestads ansjovis packas i Polen.

Närodlat?

Tja, matjätten Atria förklarar i GP att man inte vill byta ut sina starka varumärken och att ortsnamnen i deras sortiment handlar mer om var receptet kommer ifrån ursprungligen, inte var maten tillverkas eller var råvaran kommer ifrån i dag.

Sverige står inför stora utmaningar och lösningen på många av de stora framtidsfrågorna finns utanför storstäderna. Men politiker, media och allmänheten saknar kunskap om landsbygdens avgörande betydelse. ”Vårt mål på sikt är därför att skapa ett grönt Almedalen”, skriver Hushållningssällskapens

Varför har Hushållningssällskapet tagit initiativ till På Landet – Framtidsforum med landbygdsfrågor i fokus? Svaret är enkelt: det är frågor som är avgörande för Sveriges framtid.

Hushållningssällskapen, med verksamhet över hela landet, har lång tradition (många över 200 år) att arbeta med utveckling och kunskapsförmedling som är till nytta för landsbygden och dess företag. Vi är en oberoende kunskaps och medlemsorganisation med drygt 40 000 medlemmar och cirka 700 anställda på årsbasis.

Våra huvudkunder är främst lantbruks- och landsbygdsföretagare. Men vi vänder oss också till konsumenter, i första hand genom våra matkonsulter. Ett exempel är projektet Hungrig.nu som vänder sig till småbarnsföräldrar kring mat. Förutom hemsidan finns det nu en nyutgiven bok som kommer att finnas tillgänglig vid landets Barnavårdscentraler.

Inom Hushållningssällskapen har vi också tradition att skapa fysiska mötesplatser som lantbrukardagar och sommarmöten. Ett exempel är Borgeby Fältdagar i Skåne som främst samlar aktiva lantbruksföretagare från hela Norden. Förra året kom över 11 000 besökare. I år hålls Borgeby fältdagar den 30 juni och 1 juli.

Genom att arrangera På Landet-festivalen och Framtidsforum breddar vi våra målgrupper och möter också beslutsfattare på olika nivåer, allmänheten och media. Vi inom Hushållningssällskapen vill vara med och informera och debattera alla de möjligheter som landsbygden har och också dess roll i samspelet mellan stad och land i ett framtidsperspektiv.

I en tidigare debattartikel med anknytning till Framtidsforum lyfte Carl-Anders Helander, vd för Hushållningssällskapet Skaraborg, och jag fram vår besvikelse över hur svalt landsbygdsfrågorna behandlas hos både politiker och media.

Trots parlamentarisk landsbygdsutredning och regeringens landsbygdspolicy saknar vi engagemanget för landsbygden och dess betydelse i det svenska samhället.

Utan en levande landsbygd med goda möjligheter för företagande, produktion av livsmedel och boende kommer det inte finnas möjligheter för ett hållbart och framgångsrikt Sverige. Professor Per Berg från SLU visade vid landsbygdsriksdagen (Sunne, 6-9 maj) med några siffror på stadens behov av landsbygden. Exempelvis behöver 100 personer i staden 10 hektar för produktion av livsmedel.

I dag saknas nödvändig kunskap hos politiker, allmänhet och media om hur betydelsefull landsbygden är för att hela vårt samhälle ska fungera.

Det gäller till exempel primärproduktion av livsmedel, som idag går tillbaka till förmån för importerade livsmedel. En trend som är angelägen om att bryta. LRF:s vd Anders Källström har framfört att om denna trend fortgår så kommer den sista lantbrukaren att lämna svenskt jordbruk 2053. Detta har jordbruksministern tagit till sig och tillsatt en högnivågrupp med syfte att se över den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft. Ett bra initiativ!

Ett annat exempel är energifrågan. Idag svarar den förnyelsebara energin för större andel än oljan i den svenska energiförsörjningen. Mer finns att göra för att det ska bli lönsamt för den enskilde lantbrukaren att satsa på exempelvis biogasproduktion. Resurser har tillsatt från statligt håll. Men dessa är inte tillräckliga för att få fart på investeringarna.

Ett tredje exempel är landsbygdens natur- och kulturvärden som ger möjligheter till upplevelser och boende. Resurser som står inför stora utmaningar för landsbygden och dess tillväxt.

Vi är stolta över att så många välkända och kunniga debattörer, som representerar politik, forskning, intresseorganisationer och media kommer till det första Framtidsforumet. De hjälper oss att lägga grunden för en framtidsdag som förhoppningsvis kan bli lika självklar som Almedalsveckan.

Vi hoppas också kunna förvalta Framtidens land: det är en viktig plattform för frågor som berör landsbygden och dess roll i samhället.

Själv ser jag fram emot intressanta diskussioner och visioner inom de högaktuella frågorna. Det är Sveriges framtid som står på spel!

Åke Clason, förbundsdirektör Hushållningssällskapen

Bristen på fosfor är ett större hot mot den framtida livsmedelsproduktionen än både klimatförändringar och oljebrist. Risken är att vi står inför en global svältkatastrof, varnar nu flera forskare. ”Om inget görs riskerar matproduktionen att kraschlanda”, säger Dana Cordell som doktorerat på fosforfrågor vid Linköpings universitet.

Det är ingen hemlighet att lantbruket står inför en rad utmaningar, både ur ett nationellt och globalt perspektiv. Vattenbrist, oljebrist och klimatförändringar är välkända hotbilder, skriver till exempel Dagens Arena, ”men den största, och förmodligen mest ödesdigra flaskhalsen, handlar om ett ämne som det pratas väldigt lite om i den internationella debatten: fosfor”, menar man, och citerar Jan-Olof Drangert, docent i vatten och sanitet vid Linköpings universitet: ”Om inget görs nu riskerar vi en global svältkatastrof”.

Vad det enkelt uttryckt handlar om är att fosfor är nödvändigt för allt liv, och att dagens storskaliga matproduktion är beroende av ständig tillförsel av fosfor  – samtidigt som tillgången till fosfatmalm, enligt många forskare, snabbt håller på att minska och till och med helt ta slut.

Att problemet inte diskuteras är dock inte riktigt sant. På LRF-stämman i Skövde (25-27 maj) var till exempel frågan om gödsling med avloppsslam, som en lösning på en hotande fosforbrist, en av de hetaste frågorna.

LRF:s förbundsstyrelse förespråkar sedan 2008 en restriktiv och kontrollerad användning, medan de som är kritiska i organisationen vill ha ett totalförbud på grund av att slammet också kan innehålla farliga gifter. Efter votering var det den slamvänliga linjen som vann.

Däremot är det helt riktigt att fosforbristen inte har fått samma genomslag i det allmänna medvetandet som andra hot mot långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning. För den som skrapar lite på ytan finns det dock en livlig – och oroande – debatt att ta del av.

En forskare som flaggar för att vi måste ta fosforproblemet på allvar är Dana Cordell, som tidigare i år doktorerade vid Linköpings universitet med avhandlingen ”The Story of Phosphorus: Sustainability implications of gobal phosphorus scarcity for food security”.

I en kommentar till avhandlingen säger hon: ”Fosfor är lika nödvändigt för matproduktion som vatten. Men idag håller vi snabbt på att förbruka våra återstående reserver av fosfatmalm. Med nuvarande hastighet kommer de att vara uttömda inom 50 till 100 år. Och på bara några decennier kommer bristen leda till allvarliga problem – om inget görs”.

Hon fortsätter:

”Man räknar med att ’peak phosphorus’, det vill säga när vi kan ta ut maximalt med fosfatmalm, infaller redan år 2030. Det är ganska nära i tiden med tanke på att det idag inte finns några alternativ på marknaden som kan ersätta behovet av fosfatmalm. Ändå är det väldigt tyst om dessa frågor på den internationella scenen. De måste snabbt upp på den politiska agendan”.

De forskare som uttalar sig i Dagens Arena är ännu tydligare i sina varningar: ”Det innebär enorma utmaningar om vi vill undvika en tragedi. Vi måste helt enkelt ställa om till ett kretsloppsbaserat jordbruk och minska på köttkonsumtionen. Det är förändringar som borde ha påbörjats redan i går”, säger till exempel Jan-Olof Drangert.

Det finns också en maktpolitisk dimension av en hotande fosforbrist. Det är endast fem länder som sitter på världens samlade tillgångar på fosfatmalm – USA, Sydafrika, Kina, Jordanien och det av Marocko ockuperade Västsahara.

Eftersom tillgången i USA till stora delar är förbrukad importerar landet nu fosfor från Marocko, trots att FN ser ockupationen av Västsahara som olaglig. Var fosforn som används i Sverige kommer ifrån är oklart eftersom det inte finns någon internationell kontroll, men USA och EU är de största exportörerna till Sverige, skriver Dagens Arena.

Vad som kan hända om dessa länder väljer att strypa exporten fick vi en föraning 2008 då priset på fosfor steg kraftigt.

”Helt plötsligt hade ett fyrtiotal fattiga länder inte längre råd att köpa konstgödsel till sina åkermarker. Hade det inte varit för att priset åter sjönk på grund av krisen hade vi redan haft en svältkatastrof”, säger Arno Rosemarin, forskare vid Stockholm Environment Institute (SEI).

EU:s jordbrukspolitik (CAP) är ett verktyg för att öka världens matproduktion och utveckla alternativa energikällor – kort sagt för att skapa ett hållbart samhälle. Ändå skyller svenska politiker och tjänstemän allt dumt de gjort på CAP. Den salvan avlossade Lars Göran Pettersson, LRF:s ordförande, under organisationens förbundsstämma i Skövde.

Det var ett offensivt och framtidsfokuserat LRF som under tre dagar (25-27 maj) genomförde sin Riksförbundsstämma i Skövde. Ordföranden Lars-Göran Pettersson slog an tonen redan i sitt inledande tal då han konstaterade att lantbruket under det senaste halvåret utsatts för hård granskning, men att 85 procent av konsumenterna ändå säger att de har stort förtroende för den svenska bonden.

”Vi vet också”, fortsatte han, ”att nio av tio svenskar ställer upp på vårt kärnbudskap. Att jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö är resurser som behöver nyttjas mer om vi ska bygga ett hållbart samhälle.”

Mycket av rapporteringen från stämman handlade om LRF:s krav på ett nationellt program för livsmedelproduktion.  Alliansens representanter förhöll sig avvaktande till ett sådant förslag, medan de rödgröna lovade att ta frågan på allvar om de vinner valet.

Bakgrunden till LRF:s krav är det faktum att alltmer av den mat svensken ställer på bordet är importerad. I dag är siffran på 45 procent bland de högsta i Europa och en fördubbling på bara 15 år.

”Vi bönder sitter i en rävsax. Mellan ansvarstagande och lågpriskultur. Där vi ska producera mervärden till importpris. Vi har inte lyckats på marknaden. Lågpriskulturen har fått ta överhanden. Det håller inte”, menade Lars-Göran Pettersson.

LRF vill därför att politiken vidtar åtgärder för att stärka svenska bönders konkurrenskraft, så som enklare regler, sänkta arbetsgivaravgifter och obligatorisk ursprungsmärkning. Men det handlar också om att bygga mervärden kring den svenska matproduktionen, bland annat genom kunskapsinsatser kring till exempel råvarukvalitet.

”Människor vill handla närproducerat – mat med ursprung och värden. Nio av tio anser dessutom att det är ganska eller mycket viktigt att Sverige är självförsörjande på livsmedel. Vi har konsumenterna med oss”, konstaterade Lars-Göran Pettersson.

Men då behövs som sagt draghjälp från politiker och myndigheter, och här var Lars-Göran Pettersson kritisk.

”Svenska politiker ger ut kokböcker inför valet – och vill ha mat med hög miljö- och djuromsorg. Det är bra! Samtidigt tävlar de med Jordbruksverket om att få avveckla CAP. Det har gått så långt att CAP nu är politikens ’Mållgan’. Ja – ni vet Alfons Åbergs hemliga kompis – som man beskyller för allt dumt man vet man har gjort. Men inte vågar stå för”, sa han och fortsatte:

”CAP beskylls för att människor svälter i fattiga länder. CAP beskylls för att sluka så stora delar av EU:s budget – att vi inte har råd till annat. CAP beskylls – av Sveriges Europaminister Birgitta Olsson – för att orsaka djurplågeri. (Ja ni hörde rätt…) Ja, till och med Jordbruksverket, vars uppgift är att tillämpa EU:s jordbrukspolitik i Sverige – har börjat driva opinion mot CAP”.

Speglar detta verkligen Sveriges syn på EU och de gröna näringarna?, frågade Lars Göran Pettersson, och avslutade: ” Det är inte CAP som är felet. Det är inte bonden som är problemet. Bonden är en del av lösningen. Och CAP är ett av verktygen – när världens matproduktion måste öka och vi måste göra oss fossilfria. Ju förr dess bättre. CAP är en strategi för att förse människor med mat – inte ett bidragssystem för bönder”.

Tidigare fanns det goda skäl för människor att bo i städer. Det var där jobben, bostäderna och nöjena fanns. Men de traditionella argumenten håller inte längre, menar författaren och föreläsaren Teo Härén. ”Vi kommer se en tsunami av storstadsbor som surfar ut mot landsbygden”, skriver han i en krönika.

Teo Härén har skrivit flera böcker om kreativitet, är en flitigt anlitad föreläsare, driver interesting.org tillsammans med sin tvillingbror Fredrik Härén – och har nyligen flyttat från Stockholm till Älvkarleby. I en krönika på Jordbruksverkets webbsajt går han igenom ett antal argument för och emot att bo på landet.

Tesen är att de klassiska skälen för att bo i staden inte längre håller. De har handlat om att människor lämnar landet för att hitta bostad, ett jobb, en livspartner, större sociala nätverk och rikare utbud av shopping, nöjen och kultur.

”Men stämmer verkligen de argumenten fortfarande?”, frågar Härén. Nej, är svaret, och ändå: ”I alla offentliga samtal man hör så förutsätts det att folk på landet skall flytta till städerna. Detta trots att argumenten för VARFÖR man skall flytta dit alltså inte längre stämmer”.

Teo Härén går igenom argumenten ett efter ett. När det gäller bostäder är det förstås uppenbart att det finns goda skäl att bo utanför storstäderna. För samma pengar som en bostadsrättsetta kostar i Stockholm kan man köpa (minst) en större villa på andra platser i landet. ”Det konstiga är att just värdet på bostäder i stan motiveras med att ’folk alltid kommer att vilja flytta till stan’. Tänk vad som händer med den logiken, och de värderingarna, om den sanningen inte längre är sann”.

Jobben då? Jo, under industrialismen fanns de visserligen i staden, men i dag går det att sköta massor av jobb varsomhelst. ”Jag har själv arbetet i två år från Zimbabwe… och har därför väldigt svårt att acceptera människor som argumenterar att det inte skulle kunna gå att jobba så från Västervik”, skriver Härén.

Därför är inte heller jobbmarknaden på landsbygden lika beroende av att få företag att flytta ut på landet, utan det handlar mer om hur attraktiv platsen är för människor att bo på. Dessutom kan man ju pendla till staden när det behövs, menar han. Den totala restiden lär ändå bli kortare jämfört med att ta sig till jobbet i staden varje dag.

När det gäller många av de andra skälen att bo i staden hänvisar Teo Härén till den nya teknologin. En livspartner är det enklare att hitta på dejtingsajter än på krogen. De dagliga sociala kontakterna sköts alldeles utomordentligt på Facebook. Utbudet av shopping är mångdubbelt större på internet än i städernas butiker.

Och, allvarligt talat, hur mycket hinner man utnyttja nöjes- och kulturutbudet i staden när man bor där, frågar han. Ofta blir det att man hyr en film eller surfar på nätet.

Teo Härén avslutar med att konstatera att det visst finns fördelar både med att bo på landet och att bo i staden. ”Min poäng är att staden i mångas ögon är bättre på grund av saker som helt enkelt inte stämmer längre. Jag är övertygad om att vi om 10 år, när internet verkligen blivit en självklar del av vår värld och vårt medvetande, så får det konsekvenser på hur vi ser resonerar, och prioriterar när det gäller var vi vill leva våra liv. Då tror jag vi kommer se en tsunami av storstadsbor som surfar ut mot landsbygden på Gröna vågen 2.0’.”

Vad tycker du – har de traditionella argumenten för att bo i staden förlorat mycket av sin giltighet?