Enligt statistik har omkring trettio svenska kommuner tappat drygt 1/5 av befolkningen under loppet av de senaste trettio åren. Bland de landsbygdsorter som har förlorat flest invånare finns bland andra Kramfors, Hagfors och Åsele.

Var det verkligen bättre förr?

Om man blickar tillbaka så långt som till 1500-talet kan man konstatera att i princip hela Europas befolkning arbetade med någon form av jordbruk. Allteftersom invånarantalet ökade i stort flyttade dock alltfler människor in till de större städerna.

Mellan 1500-talet och 1700-talet skedde en hel del förändringar i Europa, med stora upptäckter och innovationer som satte fart på ekonomin och handeln. Nästintill hela Europas befolkning bestod fortfarande av bönder, men i takt med att städerna blev både fler och större och med den industriella revolutionens intåg föddes och spreds idéer om “en ny världsbild”.

Ny tid och nya idéer

Under 1500-talet hade människors mentalitet börjat förändras. Nya idéer med människan i fokus och ett allt större ifrågasättande av kyrkans makt präglade detta århundrade. Samtidigt stärktes kungamakten i Europa och flera europeiska länder fick ett starkare styre. Dessa länder utvecklades så småningom till det som idag kallas nationer.

I början av 1900-talet bestod den främsta andelen av Sveriges befolkning av bönder, pigor och drängar. Större delen av dessa levde och arbetade på den svenska landsbygden; en världsbild som ser helt annorlunda ut idag.

Under större delen av 1900-talet skedde en av historiens största folkvandringar i Sverige, vilket ledde till en avfolkning i stora delar av den svenska landsbygden. Som den främsta orsaken ses den omfattande moderniseringen och omstruktureringen när det gäller det svenska jordbruket. Denna förändring skedde under andra halvan av 1940-talet och större delen av 1950-talet.

Ett effektivare jordbruk tar form

Syftet med förändringen var att skapa ett effektivare, mer bärkraftigt och rationellt jordbruk som skulle klara Sverige i en kris av andra världskrigets dignitet. Såväl borgarna som arbetarrörelsen var överens om politikens rikt- och huvudlinjer. Man hade också med sig Bondeförbundet, ett parti som ofta befann sig i regeringsställning ihop med Socialdemokraterna på den tiden.

Det som låg till grund för de vägledande politiska besluten gällande jordbruket under 40-talet var alltså samsyn mellan olika politiska partier och folket. En omfattande rationalisering genomfördes därmed inom det svenska jordbruket, vilket medförde att såväl små som medelstora jordbruk tvingades att lära om konstgödsel, god djurhållning, mekanisering och ökad produktion.