Vi har tidigare visat på stora skillnader när det gäller olika länders klassificering av vad som räknas som en tätort, en stor stad, ett urbant område etcetera. Detta leder även till stora skillnader mellan såväl nationella som internationella beräkningar och jämförelser av dessa områden.

Ett tydligt exempel på att stora skillnader förkommer är de beräkningar som gjorts av OECD respektive SCB när det gäller hur många procent av Sveriges befolkning som kommer att bo på landsbygden inom de närmaste åren. OECD:s beräkning visar att närmare 50 % av befolkningen kommer att bo på landsbygden, medan beräkningen gjord av Statistiska Centralbyrån (SCB) visar att den siffran endast är 13 %.

Urbanisering kontra ruralisering

Den främsta urbaniseringen i Sverige skedde mellan 1920-1970-talet,då tätortsbefolkningen ökade med omkring 5 miljoner invånare. Efter det har urbaniseringen minskat betydligt, medan befolkningen i sin helhet fortsätter att öka.

Främst ökar den i de större tätorterna, men i mitten av 2000-talet skedde en ökning av invånarantalet på landsbygden för första gången sedan 1980-talet. Dock finns det en skillnad i definitioner och mätmetoder även när det gäller dessa siffror, vilket kan skapa mer förvirring än klarhet. Inte minst när vissa medier framställer Sverige som ett av de snabbast urbaniserande länderna i Europa. Uppgifterna grundade sig nämligen i en jämförelse mellan de i Stockholms län och ett antal urbana regioner i övriga Europa.

I en sådan jämförelse är det lätt att se att Stockholm har en snabbare urbanisering än många andra städer i Europa, men man missade att titta på jämförelser, som genomförts med samma mätmetod, när det gällde ruraliseringen i Sverige jämfört med övriga Europa. Den mätningen visade nämligen att ruraliseringen sker i samma takt som urbaniseringen, vilket egentligen bara visar att befolkningen över lag ökar snabbare i Sverige jämfört med andra europeiska länder.